Lika rått som en nyslaktad bitterfitta

Känns som att det här har blivit en blogg som vi inte ville ha. Det får vi ta och ändra på. Jaa minsann.

Jag kan tala om att jag stör mig på såna personer som säger att man får tycka och tänka vad man vill. Så länge man håller käften. Vad är det för grej liksom?
Jag har en sån vän. Jag älskar henne. Det gör jag verkligen. Men vi tycker inte lika om speciellt mycket. Inte mycket alls faktiskt. Och när det bara är vi två, så pratar vi inte så mycket om det vi inte tycker lika om. Men när vi umgås i grupp, med flera människor alltså. Då blir det lätt diskussioner. Om invandring och hurvida man får säga neger eller inte. Jag tycker att man får säga neger. Så länge man inte säger det direkt i någons ansikte. "Din jävla neger", får man inte säga. Verkligen inte. Men om jag ska berätta något om en person, som var mörk. Då säger jag "Det var en neger". Och jag anser inte att det är något fel i det. Precis lika lite fel som när invandrare kallas svenskar för Bleking eller Svenne. Så tycker jag. Men det tycke inte hon.

Och sen så tycker jag att vi borde stoppa invandringen. För att vi har så pass mycket folk redan i det här landet, som behöver hjälp. Och om vi inte ens kan ta hand om dom som redan bor på gatorna och lever på att tigga pengar i en seveneleven-mugg. Hur ska vi då kunna ta hand om alla vi släpper in? Hjälp dig själv innan du hjälper andra. Så säger alla psykologer man går till. Att man måste kunna må bra själv, innan man kan göra en insats för någon annan människas liv. Så borde det vara med Sverige också. Att landet ska må helt bra först. Och SEN hjälpa andra. Visst att Sverige har det bra om man jämför med vissa andra länder. Men absolut inte så bra som vi skulle kunna ha det om vi fokuserade oss på oss själva först. Själviskt, kanske. Men det är så det är. Man måste tänka på sig själv först för att överleva.  Men så tycker inte hon.

Jag tycker heller inte att man kan kalla sig svensk, om man inte har svenska föräldrar. Även om man är född i Sverige. Jag har en kompis vars föräldrar är svenska båda två. Men han råkade bli född när dom var på semester i Italien. Inte fan är han italiensk för det? Nej, han är svensk för hans föräldrar är svenska. Så tycker jag. Och jag tycker att dom som är adopterade, inte heller kan kalla sig för svensk. För deras bilogiska för'ldrar var förmodligen inte svenska. Men så tycker inte hon. Hon tycker att så länge man bor i landet så kan man kalla sig svensk. Även om man varken kan förstå eller göra sig förstådd med det svenska språket.

Jag vet vad hon tycker för att hon säger det till mig. Hon tycker att hon får säga vad hon vill till mig om vad hon tycker. Och jag ska bara lyssna och ta emot. Men om jag öppnar käften och talar om vad jag tycker. Då jävlar tar det hus i helvete. Då ska jag minsann bara acceptera och respektera att hon har något emot vad jag tycker. Iochmed det, även hålla käften och inte yttra mina tankar eller åsikter.
Då undrar jag bara. Vad hände med yttrandefriheten i det här landet? Jag får tro, tycka och anse vadfan jag vill. Så länge jag inte förnedrar en annan människa. Och det gör inte jag. Men jag trodde att när man var vänner ska man kunna uttrycka sig hur man vill. Det tycker tydligen inte hon.

Jag stör mig sjukt mycket på det här. Och jag tänker aldrig hålla käften bara för att hon råkar vara i samma rum,. För hon är varken en invandrare/neger eller adopterad. Hon är svensk.
/ J

Tja.
Helgen har som Jessica redan sagt, jättemysig. Förutom att jag jobbade i lördags, och var jättetrött. Så tänkte därför ha stannat hemma, vilket jag gjorde. Tills dom ringde och sa att dom ville till Felle. Då kände jag att det var nog med hemmasittandet.
Jävla tur att jag följde med, för fan vad mysigt det var. Och satan vilken lägenhet, hade jag bott där, hade jag aldrig lämnat den.
Gårdagen spenderades i Malins soffa, med American pie-Naked Mile, sushi, chips och Mario party4.
Myshelg alltså, med mysfolk.

Nu sitter jag hemma hos min mamma. Min kära, underbara, lilla mamma. Ska sova här, underbart med min egna säng. Kan ta upp hur mycket plats jag vill. Brabrabrabra
Nu, klippa mamma och sen spela 500.

/F

Tjululuuuuuluuu!!

Den här helgen har det varit mysfaktor tusen på. Har umgåtts med dom människorna som står mig närmast och som jag trivs bäst med. Kan det bli bättre? Nej.

I fredags var det ugång på ingång. Jag och Anette började hemma hos mig med middag och singstar. Sen åkte vi och mötte Bk och tog oss vidare till nivå 22. Eller ska jag säga till "baren som har en väldigt mysigt takterass"? Ha ha. Dit kom även Robin och Felle. När vi hade fått i oss tillräckligt med alkohol för att känna oss så pass rika att vi kunde betala 100 kr i inträde, begav vi oss till Toxic. Där vi blev varmt välkomna av vakten som sa att det "är mycket trevligare att släppa in folk som oss med tatueringar och piercingar, istället för alla 'mainstream' människor som hänger där." Skitställe egentligen och rätt så dyr cider och öl. Men vi rockade sockarna av alla brats på dansgolvet. Och trots att jag fortfarande har ont i foten och haltar som en skev get, så hade jag askul och det vet jag att dom andra också hade. För det har dom sagt. Vi hann även med fyllekäk på donken och Robin lärde upp snubben som stod i kassan för att han var efterbliven och inte kunde sitt jobb. Sen buss till farsta strand och taxi därifrån upp hit. Vi somnade som stenar.

Lördagen var till en början väldigt seg. Jag satt och gjorde absolut ingenting hela dagen. Och jag hade bestämt mig på fredagen att jag absolut inte skulle gå ut eller något. Men som alltid när jag piggnar till så ångrar jag mig. Så jag fräshade till mig och Robin kom hit. Vi tog oss till skogås och mötte upp Kerem och Felle och gick hem till mig och sjöng singstar. Helt plötsligt fick vi för oss att åka hem till Felle på stureplan. När vi kom dit lagade hon mat åt oss och efter det så sjöng vi lite mer singstar. Hela natten. Vi började sjunga kanske någon gång vid ett. Vid fem kom vi i sängen. Sjukt roligt osv. Vattensäng is the shit, mhmm. Vi sov fyra pers i en sån och herregud vad mysigt det var. Trots att jag vaknade varje gång jag skulle vända mig om.

Felle väckte oss elva imorse och då hade hon varit och handlat färska frallor och dukat fram frukost till oss. Underbar kvinna det där alltså. Kanske skulle satsa på att gifta sig med henne. Måste se till att bli lesbisk först bara. Ha ha. Nu sitter jag och Robin här och försöker ta oss ork till att städa iordning här i vår svinstia. Sedan ska vi ta oss och handla mat som vi ska laga och bjuda Felle på. Grillad kyckling, potatissallad och grönsaker minsann. Mysigt. Jag ska även försöka flörta mig in så vi kan köpa lite gottmys till ikväll när vi ska kolla på fucking åmål.

VAD SKULLE DINA SKRISKOR GÖRA I MITT RUM?

Haha. Nu blire rökpaus och sen städning. Vi hörs när vi hörs.

Puss och pill. Vart du vill.

Ni vet såna där kompisar, som hör av sig när det passar dom? Såklart nivet. Alla måste ha minst en sån person i sitt liv. En sån man stör sig på tills man nästan ruttnar och vill grina av frustration. Men en sån man ändå klamrar sig fast på som en blodigel. Utan någon som helst egentlig anledning. Man klamrar sig bara fast för att. För att man är dumihuvudet. Skickar tusen sms och ringer femtioelva gånger. Bara för att bli påmind om att "just det, fan, jag kan inte höra av mig först för då gills det inte". Jag hatar mig själv för att jag är en "fastklamrare". Jag har mer än en kompis som är sådär. Och jag blir galen både på mig själv och på dom. För att vi har ett sånt vänskapsförhållande. Om det ens är ett ord.

Jag har bestämt mig nu iallafall. För att utföra ett av mina expiriment som jag ibland får för mig att göra. Men det här ska jag slutföra in i det sisa. Jag tänker sluta höra av mig till alla dom, som jag vet aldrig hör av sig till mig. Jag tänker inte göra minsta lilla ansträngning till att ha en relation. Så ska vi se om det blir något prat överhuvudtaget. Blir det inte det så tänker jag se på dom vänskaperna som avslutade. Jag behöver inte vänner som bara hör av sig ibland. Eller som man aldrig pratar med om man inte hör av sig först. Det känns lite uttjatat och jag vill inte vara en sån, som vet att vi är vänner bara för att jag håller "lågan" uppe. Istället kan jag hålla mig till dom vännerna jag vet att jag har en ömsesidig relation till.

Och en annan sak också.  S.k. vänner som man inte kan lita på. Det är också äckligt. Såna som ljuger en rätt upp i ansiktet och tror att man går på det. Det är så hemskt. Ser jag ut som en idiot eller? Tror dom inte att sanningen kommer fram tillslut ändå? Det är alltid bäst att tala sanning för då behöver man aldrig komma ihåg vad man har sagt. Visst, vita lögner och sånt, tar man väl till då och då. Men när det kommer till såna lögner som jag ibland tror dom tror själva är sanna. då är det bara hemskt. 


Har ni också några såna vänner? Som aldrig hör av sig eller ljuger?
Isåfall tycker jag att ni också ska ta er i kragen och strunta i dom!

J

Ikväll ska jag på studentskiva. Fryshusets skrivare och teaterelever ska snart ta studenten. Jag gick i deras klass förut. Första gången jag gick på gymnasiet. Jag är sjukt stolt över dom som stannade kvar och slet sig igenom tre år på den skolan. Fyfan vad stolt jag är. Och fy satan vad roligt det ska bli att få träffa alla igen. minsann. Party ikväll då. Med noll pengar. Men fan vad party det kommer bli ändå. Robinälskling följer med mig. Ho ho. Fast undra hur min fot kommer att må efter ikväll. Men man får stå ut litegrann ju.


J

Jag vet inte om det är för att jag har blivit 400 dagar äldre eller om det är för att vi bosatt oss själva i ett radhus. Men jag känner mig gammal och lite tråkig nästan. Eller inte tråkig, men ni fattar. Jag har supit mig full på riktigt endast en av dagarna vi bott här och dom andra dagarna av helgerna har jag endast varit lite smålullig om en det. Jag har istället bara uppskattat bra sällskap och att få umgås med mina vänner utan att behöva göra mig till.
Spelat kort, lyssnat på apgammal musik, sovit allihopa i samma säng osv. Lagat middag och äta tillsammans och allt sånt. Jag har uppskattat det som fan och trivs jättemycket.
Men vadfan. Vad hände med peppen och partykänslan? Näe minsann, på fredag är det att bli aprak som gäller. Inget jävla smygdrickande och smuttande nu inte. Jag är förfan bara 19 år. Jag ska parta sönder nu. Allt mysigt är såklart uppskattat också. Men det hinner jag spendera mina helger på när jag blir grå och skruttig.



J

Min mormor har fått cancer.
Cancer cancer cancer

Visserligen en sort som hon kan leva med, men det är inte säkert.
Sen är det en sort, som dom för det mesta inte gör något åt. Hur fan tänker dom där?
Läkarfittor.

/F

hur känns det egentligen? Tommy vore tacksam för svar.

Vi har nu flyttat in i radhuset där vi kommer att vara bosatta det närmsta halvåret. Det har vi firat med att supa oss fulla i helgen. Har haft några människor här osv osv. Haft rullstolspromenader med hunden på fyllan, då jag är helt invalido för mitt klantarsle har brutit foten. Kul och allt sånt trevligt.
Mindre trevligt att vi har knökat ihop oss fyra pers där bara en utav oss saknar rumpa, i en två pers säng. I natt var jag dock så pass borta att jag sov som en idiot oavsett vad. Kanske fick någon en slänga av gipset men jag skiter it :) har sovit bättre i natt än på länge.

Vi ser ut som riktiga indiepoeter när vi sitter här runt vårt ovala brundaskiga bord och kedjeröker under taklampan som är lite mer modern än bordet. Vi lyssnar även på djup musik och har ovårdat hår och sånt ni vet. Äter snabbmakaroner med bacon och felix ketchup och blandar allt direkt i kastrullen. Fancy och high-life som jag hört att man säger nuförtiden. Jag trivs iallafall som fisken i vattnet och handen i vanten och... penisen i fittan.

Hoho, verkar som att vi verkligen inte har några läsare alls överhuvudtaget, vi som faktiskt ville gå in i det här helhjärtat. Härmed kan jag ju iallaflal lova alla våra noll läsare, att det kommer att bli bilder också. Mycket bilder, har ni tur och lär er kommentera kanske vi tillochmed slänger in lite mjukporr. Ha ha.



Pill i stjärten
/ J

KNULLA ALLA BRUDAR!! WOOOOOHOO WOOOHO

Fan, vad nice

Usch och fy. Det är inte lätt att vara rå och elak, när man är lika känslig som en treåring i sandlådan.
Jag syftar självklart på inlägget nedanför, som min fina, älskade, underbara Jessica har skrivit.

Eftersom vi inte, egentligen är sånna där känslosaker.. Tänker jag använda mig av latin, och säga DITO. Ett fett jävla dito.
Jag vill inte sitta och skriva precis det du skrivit, men med lite andra ord.
Men jag kan säga, att jag älskar dig så mycket, att det gör ont i hjärtat.
När du mår dåligt, är jag på botten av världen.
När du är glad, är jag i himlen.
Ja, du behöver aldrig tveka över, att du inte betyder detsamma för mig.
Jag skulle gå sönder utan dig /F

Jag trillade in på lite olika bloggar alldeles nyss. Det stod saker som att världen inte är en plats värd att leva på och att människor är dumma och opålitliga. Läste även saker som att människorna som bloggade, påstod sig inte ha några vänner. Inte en endaste som förstår ens problem, inte en ynka lilla vän, som tar sig tid att lyssna. Först tänkte jag att det där måste vara ren jävla bullshit. Det finns alltid alltid någon, som kan tänka sig ta sig tid att lyssna och iallafall försöka förstå. Men tänk om det inte är så enkelt för alla? Även om det låter självklart i, iallafall mina öron, att alltid ha någon. Så kanske det inte är det.

Visst, jag har också varit i den mörka delen och sagt att världen är ful och mörk och dum och fan och hans moster. Jag har också velat "flyga iväg med mina änglavänner till en ljusare plats" och ni vet allt det där skitsnacket man höll på med när man var fjorton och tyckte det snyggaste plagg man hade var armstrumpan som dolde alla ärr alternativt nya sår man skaffat sig. Idag kan jag inte låta bli att skratta åt mig själv, då. Jag skrattar tills när gråter och nästan kissar på mig. För jag var så otroligt dum och patetisk och trodde jag kunde hela världen. Ha ha ha. Inte en chans att jag gjorde det.

Men nu till min egentliga tanke bakom det här inlägget. Jag vill tacka min bästa vän, andra halva och min luft. Frida Svensson. För att hon finns. För att hon är den människan som finns för mig, oavsett vad klockvisarna står på, vilken dag eller månad eller år det är. Hon finns där alltid lika självklar som syret jag andas in och koldioxiden jag andas ut.
Jag har haft såna vänner förut. Har jag trott iallafall. Jag har haft vänner jag kallat för änglar och som jag ristat in bokstäver i huden för. Jag har skrivit de vackraste ord och meningar till dem. Men jag och Frida. Min symbioshalva. Vi är mer än ord, vi är handlingar. Och det tror jag är det viktigaste man kan ha. Någon som både uttalar orden, och dessutom gör dom till verklighet. Säger hon att hon ställer upp, gör hon det också.
Det finns ingenting jag inte säger till henne. Hon kan mig utan och innan. Och jag hoppas att hon känner likadant tillbaka. Vi delar allt som om vi vore gifta. Kissa i samma buske. Bajsa och raka fittan i samma rum samtidigt. Allt ni kommer och tänka på när ni hör "vi delar allt", det gör vi.
Och jag kan aldrig någonsin förklara för någon, vad den människan betyder för mig. Vad den relationen och vänskapen gör för mig. Mer än ni någonsin kommer att inse.
Jag önskar att alla kunde ha en sådan vänskap. Men inte med Frida, för hon är min. Och rör ni henne, då jävlar ska jag jaga er med blåslampa tills ni skiter på er av skräck. Ha ha. Jag är allvarlig. Hon är min.

Så, tack, älskling. För att du är den människan för mig. Som alltid lyssnar och förstår.
Jag älskar dig.

/ J

Min kära Jessica, sa nyss att hon mest tänder på killar hon känner sig trygg med, nuförtiden. Det fick lilla mig att tänka efter lite.. Förut tände jag på längre, vältränade och snygga killar. Gärna med piercingar och tatueringar.
Nu på senaste, har jag märkt att utseendet inte spelar så stor roll. Jag behöver bara få känslan, att den här killen, han kan skydda mig och bli en bra pappa. Då jävlar händer det grejer.

Men på riktigt, ska jag 19 år gammal. Börja leta efter sånna saker hos en kille? Är det inte meningen att jag ska leva livet, knulla med massa äckligt snygga killar, som sen visar sig vara svin? Och sen om några år, när jag åtminstone gått klart gymnasiet, leta efter sånna.
Fast vad fan, jag vill ha barn när jag är 23 egentligen (har satt 25 som en gräns). Då kanske jag borde leta efter sånna killar, redan nu?!

Vet dock inte hur jag ska hinna med allt, bara för att den här jävla studenten sköts upp med två år. Jag hinner inte med livet liksom, jag ska hinna så mycket på så kort tid.
Nej, den ångesten orkar jag inte nu.
God natt

/F

Jag HATAR att städa!
Jag verkligen avskyr det. En positiv sak får man ut av det. Det blir rent, såklart. Annars vore det verkligen inte nödvändigt. Men hur många negativa saker, får man inte? Jag har så ont i hela kroppen, att jag vill lägga mig ner och dö en stund. Framförallt i mina stackars fötter.
Sen så går det fruktansvärt långsamt också, man plockar och plockar. Men händer det någonting? Nej!
(Ja, jag har skrivit om någonting så tråkigt som städning)

På toppen av allt har jag mensvärk. Det hatar jag ännu mer, och jag är jättearg på att min kropp inte förstår att p-stav är något bra.
Så nu måste jag få tummen ur röven, och ta mig till um. Och ta bort den jävla staven, som jag har fäst mig lite vid. Han kallas Gösta (frånochmed nu!).
Fan.

/F

Och så var det ju det här med den brinnande ångestklumpen som ofrivilligt befinner sig i bröstkorgen och all ilska blandat med bitterljuva minnen som pulserar innanför huden. Om jag visste då, vad jag vet nu; hade jag tagit steget? Jag vet inte. Var det värt det? Just nu, känns även det ovisst.

Det här med att bli tillsammans med sin bästa vän. Att riskera allt man byggt upp, på en helt oviss framtid och oerhört ostabila känslor. För lite mer än två år sedan, två år, fem månader och femton dagar för att vara korrekt exakt. Tog jag det steget. Jag blev tillsammans med killen som kom att bli min största lycka men även min största sorg. Min allra bästa vän.

Niklas Johan Eriksson. Han har satt djupare spår i mig än någon annan förut lyckats med. Han var den som lärde mig att ta chanser och att tillåta mig själv att misslyckas. Jag kunde komma upp från vilka avgrunder som helst med hans hjälp. Jag hade aldrig känt kärlek så stark innan. Om ens överhuvudtaget. Vi delade allt som man kan tänkas dela med en annan levande varelse. Det fanns ingenting vi inte kunde säga till varandra och det var ingenting som kändes för genant för att uttrycka. Han höll min hand när jag somnade och jag höll hans hand när han vaknade. Alla dygnets vakna timmar la jag på att fullt ut verkligen visa honom att jag fanns här oavsett vad.

Tolka mig på rätt sätt nu. Vi hade egna liv vid sidan av förhållandet också. Egna intressen och egen tid. Ibland iallafall. Vi umgicks med samma vänner så på det planet fungerade allt perfekt. Jag lärde känna människor jag älskar mer än själva livet och fick uppleva saker som gjorde att allt kändes värt.

Sen bara som på en bråkdels sekund vände allt. Vi hade både tredje och hundrade världskrig och vi skrek, spottades, sårades. Allt. Vi gjorde en höna av den ynkaste lilla fjäder. Jag har aldrig varit så arg på en annan människa som jag har varit på honom. Han har fått mig vilja slänga mig ut från västerbron i ren frustration. Jag har bokstavligt talat velat bryta vartenda ben i hans kropp. Men trots allt, så älskade jag honom mer än något annat och han var mer självklar än min egen existens.


Och så kom bomben. Allt jag kände för honom och alla tankar jag hade om oss. Var inte ömsesidiga längre. Han gjorde slut och krossade mitt hjärta så stenhårt att det nu, nästan ett år sedan tog slut, inte ens är halvt lagat. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. Jag ville helt enkelt inte leva mer, jag värdesatte hans liv starkare än mitt eget. Jag började göra saker med mig själv som skrämde min mamma så pass mycket att jag blev medicinerad för panikångest och svår deprission. Jag hade hela tiden haft honom som en säkerhetslina och plötsligt kapades den, rätt av. Pangbom - rätt ner i leran smutsen och skammen.

Idag känner jag mest ilska över att jag inte såg det tidigare. Att jag inte insåg att mitt liv inte var sådär perfekt som jag ville. Att vi inte skulle vara han&jag tills solen slutar att stiga upp. Jag kan säga att jag hatar honom och att jag vill förstöra hans nuvarande relation till Penntrollet. Ja, i min värld heter hon så. Eller JoseFul. Men jag älskar honom samtidigt så mycket fortfarande.

Men jag vill bara ställa mig och skrika på honom tills luften inte räcker till och orden inte bär mig. Jag vill ge honom en käftsmäll och en fet jävla pungspark. Jag vill spotta honom i ansiktet och säga att han var inte värd det här. Han hade ingen rätt att låta mig falla för honom pladask med ansiktet rätt i asfalten. Han hade ingen rätt att skära ut mitt hjärta och krossa det i tusentals bitar för att sedan ta ifrån mig mina allra närmsta vänner. Han var min bästa vän, och bästa vänner ska inte låta sånt här hända. Dom ska skydda en ifrån det här. Inte vara orsaken.

Har jag kommit över honom? Nej
Var det värt det? Absolut inte, med facit i hand
Skulle jag göra om det? Utan att tveka en sekund


J

Eftersom att min kära bästa vän var så pass duktig och trevlig, att hon presenterade sig, ska väl inte jag vara sämre. Jessica här, jag är den som står för den kalla okänsliga delen av vår duo, eller symbios som vissa skulle kalla det. Så brukade det vara iallafall men på senare dagar och med takt att brösten börjar hänga, ( hemska hemska tanke ) har även jag blivit en trevlig människa. Men det ska det blir ordning på igen kan jag lova. Jag saknar min bittra sida, oerhört mycket. Vi får se vad vi kan göra åt den saken i praktiken också. I skrivandet är jag dock precis lika ärlig och rå, som jag en gång var även irl, som man så chickt säger.
Ja, mer än så känns inte som att det behövs.

Puss och Knull
/J

Okej, då ska jag presentera mig själv lite.
Jag är Frida, i denna duo. Egentligen står jag väl för den lite snällare sidan, men jag lovar att jag kan bitas precis lika hårt!
Som det står i föregående inlägg, har vi tröttnat på att skriva om vardagliga saker. Det håller några veckor, sen är det tråkigt. (Men jag ska ha kvar den bloggen, för lite mer mammavänlig läsning).

Kan så här i mitt första inlägg, irritera mig lite smått på någon forskare i något ämne.
Det sades nämligen på radion nyss, att Sverige har flest anmälda våldtäkter i Europa. Och det är ju mycket möjligt, det vet faktiskt inte jag. Men hur som, hon påstod att det hade med för tidig sexualdebut att göra. Och då framförallt för tjejers del (framgick inte riktigt, varför det var mest för vår del). Måste säga att det är bland det värsta jag hört, på länge.
Vad fan tror dom? Vill dom att vi ska sitta med korsade ben, tills vi gifter oss. Och sen knulla med endast honom/henne resten av livet. Vilket jävla liv skulle det vara? Och tror dom verkligen, att våldtäkterna skulle minska då?
När samhället inte orkar ta skit, för sina egna brister. Lägger dom över det, på att ungdommarna gör si eller så. Så är det för allt, ökad alkoholism, brottslighet, m.m. Allt är vårat fel. Klart vi tröttnar efter ett tag, och då är det väl inte så konstigt om vi ger utlopp för våra aggresioner? Då ökar ju såklart allt sånt där. Men så skulle det inte behöva vara!
Hur som, jag tycker inte att våldtäkter är något, man kan lägga över på ungdommar. Aldrig!

/F

Hallå.

Efter många och långa uttjadade blogginlägg på diverse sidor, har vi kommit fram till att det där med att skriva om vad man har ätit, hur många gånger man har varit på toaletten under en dag eller vad man har för 'dagens outfit', inte riktigt var vårt kall.
Vi bestämde oss istället för att skapa den här bloggen, där vi får utrymme att skriva om våra genemsamma samt egna åsikter och tankar. Om allt mellan himmel och helvete.
Det kommer inte bli en vanlig, tråkig blogg med inehåll som ovannämnt. Det kommer bli rått, ärligt och väldigt roligt att läsa. Iallafall för de som sitter inne med samma humor och brinnande hunger att läsa om ärliga ord, som vi.



nafs i ollonet och nyp i stjärten F & J