it's a good advice that you just didn't take
Och så var det ju det här med den brinnande ångestklumpen som ofrivilligt befinner sig i bröstkorgen och all ilska blandat med bitterljuva minnen som pulserar innanför huden. Om jag visste då, vad jag vet nu; hade jag tagit steget? Jag vet inte. Var det värt det? Just nu, känns även det ovisst.
Det här med att bli tillsammans med sin bästa vän. Att riskera allt man byggt upp, på en helt oviss framtid och oerhört ostabila känslor. För lite mer än två år sedan, två år, fem månader och femton dagar för att vara korrekt exakt. Tog jag det steget. Jag blev tillsammans med killen som kom att bli min största lycka men även min största sorg. Min allra bästa vän.
Niklas Johan Eriksson. Han har satt djupare spår i mig än någon annan förut lyckats med. Han var den som lärde mig att ta chanser och att tillåta mig själv att misslyckas. Jag kunde komma upp från vilka avgrunder som helst med hans hjälp. Jag hade aldrig känt kärlek så stark innan. Om ens överhuvudtaget. Vi delade allt som man kan tänkas dela med en annan levande varelse. Det fanns ingenting vi inte kunde säga till varandra och det var ingenting som kändes för genant för att uttrycka. Han höll min hand när jag somnade och jag höll hans hand när han vaknade. Alla dygnets vakna timmar la jag på att fullt ut verkligen visa honom att jag fanns här oavsett vad.
Tolka mig på rätt sätt nu. Vi hade egna liv vid sidan av förhållandet också. Egna intressen och egen tid. Ibland iallafall. Vi umgicks med samma vänner så på det planet fungerade allt perfekt. Jag lärde känna människor jag älskar mer än själva livet och fick uppleva saker som gjorde att allt kändes värt.
Sen bara som på en bråkdels sekund vände allt. Vi hade både tredje och hundrade världskrig och vi skrek, spottades, sårades. Allt. Vi gjorde en höna av den ynkaste lilla fjäder. Jag har aldrig varit så arg på en annan människa som jag har varit på honom. Han har fått mig vilja slänga mig ut från västerbron i ren frustration. Jag har bokstavligt talat velat bryta vartenda ben i hans kropp. Men trots allt, så älskade jag honom mer än något annat och han var mer självklar än min egen existens.
Och så kom bomben. Allt jag kände för honom och alla tankar jag hade om oss. Var inte ömsesidiga längre. Han gjorde slut och krossade mitt hjärta så stenhårt att det nu, nästan ett år sedan tog slut, inte ens är halvt lagat. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. Jag ville helt enkelt inte leva mer, jag värdesatte hans liv starkare än mitt eget. Jag började göra saker med mig själv som skrämde min mamma så pass mycket att jag blev medicinerad för panikångest och svår deprission. Jag hade hela tiden haft honom som en säkerhetslina och plötsligt kapades den, rätt av. Pangbom - rätt ner i leran smutsen och skammen.
Idag känner jag mest ilska över att jag inte såg det tidigare. Att jag inte insåg att mitt liv inte var sådär perfekt som jag ville. Att vi inte skulle vara han&jag tills solen slutar att stiga upp. Jag kan säga att jag hatar honom och att jag vill förstöra hans nuvarande relation till Penntrollet. Ja, i min värld heter hon så. Eller JoseFul. Men jag älskar honom samtidigt så mycket fortfarande.
Men jag vill bara ställa mig och skrika på honom tills luften inte räcker till och orden inte bär mig. Jag vill ge honom en käftsmäll och en fet jävla pungspark. Jag vill spotta honom i ansiktet och säga att han var inte värd det här. Han hade ingen rätt att låta mig falla för honom pladask med ansiktet rätt i asfalten. Han hade ingen rätt att skära ut mitt hjärta och krossa det i tusentals bitar för att sedan ta ifrån mig mina allra närmsta vänner. Han var min bästa vän, och bästa vänner ska inte låta sånt här hända. Dom ska skydda en ifrån det här. Inte vara orsaken.
Har jag kommit över honom? Nej
Var det värt det? Absolut inte, med facit i hand
Skulle jag göra om det? Utan att tveka en sekund
J
Det här med att bli tillsammans med sin bästa vän. Att riskera allt man byggt upp, på en helt oviss framtid och oerhört ostabila känslor. För lite mer än två år sedan, två år, fem månader och femton dagar för att vara korrekt exakt. Tog jag det steget. Jag blev tillsammans med killen som kom att bli min största lycka men även min största sorg. Min allra bästa vän.
Niklas Johan Eriksson. Han har satt djupare spår i mig än någon annan förut lyckats med. Han var den som lärde mig att ta chanser och att tillåta mig själv att misslyckas. Jag kunde komma upp från vilka avgrunder som helst med hans hjälp. Jag hade aldrig känt kärlek så stark innan. Om ens överhuvudtaget. Vi delade allt som man kan tänkas dela med en annan levande varelse. Det fanns ingenting vi inte kunde säga till varandra och det var ingenting som kändes för genant för att uttrycka. Han höll min hand när jag somnade och jag höll hans hand när han vaknade. Alla dygnets vakna timmar la jag på att fullt ut verkligen visa honom att jag fanns här oavsett vad.
Tolka mig på rätt sätt nu. Vi hade egna liv vid sidan av förhållandet också. Egna intressen och egen tid. Ibland iallafall. Vi umgicks med samma vänner så på det planet fungerade allt perfekt. Jag lärde känna människor jag älskar mer än själva livet och fick uppleva saker som gjorde att allt kändes värt.
Sen bara som på en bråkdels sekund vände allt. Vi hade både tredje och hundrade världskrig och vi skrek, spottades, sårades. Allt. Vi gjorde en höna av den ynkaste lilla fjäder. Jag har aldrig varit så arg på en annan människa som jag har varit på honom. Han har fått mig vilja slänga mig ut från västerbron i ren frustration. Jag har bokstavligt talat velat bryta vartenda ben i hans kropp. Men trots allt, så älskade jag honom mer än något annat och han var mer självklar än min egen existens.
Och så kom bomben. Allt jag kände för honom och alla tankar jag hade om oss. Var inte ömsesidiga längre. Han gjorde slut och krossade mitt hjärta så stenhårt att det nu, nästan ett år sedan tog slut, inte ens är halvt lagat. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. Jag ville helt enkelt inte leva mer, jag värdesatte hans liv starkare än mitt eget. Jag började göra saker med mig själv som skrämde min mamma så pass mycket att jag blev medicinerad för panikångest och svår deprission. Jag hade hela tiden haft honom som en säkerhetslina och plötsligt kapades den, rätt av. Pangbom - rätt ner i leran smutsen och skammen.
Idag känner jag mest ilska över att jag inte såg det tidigare. Att jag inte insåg att mitt liv inte var sådär perfekt som jag ville. Att vi inte skulle vara han&jag tills solen slutar att stiga upp. Jag kan säga att jag hatar honom och att jag vill förstöra hans nuvarande relation till Penntrollet. Ja, i min värld heter hon så. Eller JoseFul. Men jag älskar honom samtidigt så mycket fortfarande.
Men jag vill bara ställa mig och skrika på honom tills luften inte räcker till och orden inte bär mig. Jag vill ge honom en käftsmäll och en fet jävla pungspark. Jag vill spotta honom i ansiktet och säga att han var inte värd det här. Han hade ingen rätt att låta mig falla för honom pladask med ansiktet rätt i asfalten. Han hade ingen rätt att skära ut mitt hjärta och krossa det i tusentals bitar för att sedan ta ifrån mig mina allra närmsta vänner. Han var min bästa vän, och bästa vänner ska inte låta sånt här hända. Dom ska skydda en ifrån det här. Inte vara orsaken.
Har jag kommit över honom? Nej
Var det värt det? Absolut inte, med facit i hand
Skulle jag göra om det? Utan att tveka en sekund
J
Kommentarer
Trackback
