Lika rått som en nyslaktad bitterfitta

Min kära Jessica, sa nyss att hon mest tänder på killar hon känner sig trygg med, nuförtiden. Det fick lilla mig att tänka efter lite.. Förut tände jag på längre, vältränade och snygga killar. Gärna med piercingar och tatueringar.
Nu på senaste, har jag märkt att utseendet inte spelar så stor roll. Jag behöver bara få känslan, att den här killen, han kan skydda mig och bli en bra pappa. Då jävlar händer det grejer.

Men på riktigt, ska jag 19 år gammal. Börja leta efter sånna saker hos en kille? Är det inte meningen att jag ska leva livet, knulla med massa äckligt snygga killar, som sen visar sig vara svin? Och sen om några år, när jag åtminstone gått klart gymnasiet, leta efter sånna.
Fast vad fan, jag vill ha barn när jag är 23 egentligen (har satt 25 som en gräns). Då kanske jag borde leta efter sånna killar, redan nu?!

Vet dock inte hur jag ska hinna med allt, bara för att den här jävla studenten sköts upp med två år. Jag hinner inte med livet liksom, jag ska hinna så mycket på så kort tid.
Nej, den ångesten orkar jag inte nu.
God natt

/F

Jag HATAR att städa!
Jag verkligen avskyr det. En positiv sak får man ut av det. Det blir rent, såklart. Annars vore det verkligen inte nödvändigt. Men hur många negativa saker, får man inte? Jag har så ont i hela kroppen, att jag vill lägga mig ner och dö en stund. Framförallt i mina stackars fötter.
Sen så går det fruktansvärt långsamt också, man plockar och plockar. Men händer det någonting? Nej!
(Ja, jag har skrivit om någonting så tråkigt som städning)

På toppen av allt har jag mensvärk. Det hatar jag ännu mer, och jag är jättearg på att min kropp inte förstår att p-stav är något bra.
Så nu måste jag få tummen ur röven, och ta mig till um. Och ta bort den jävla staven, som jag har fäst mig lite vid. Han kallas Gösta (frånochmed nu!).
Fan.

/F

Och så var det ju det här med den brinnande ångestklumpen som ofrivilligt befinner sig i bröstkorgen och all ilska blandat med bitterljuva minnen som pulserar innanför huden. Om jag visste då, vad jag vet nu; hade jag tagit steget? Jag vet inte. Var det värt det? Just nu, känns även det ovisst.

Det här med att bli tillsammans med sin bästa vän. Att riskera allt man byggt upp, på en helt oviss framtid och oerhört ostabila känslor. För lite mer än två år sedan, två år, fem månader och femton dagar för att vara korrekt exakt. Tog jag det steget. Jag blev tillsammans med killen som kom att bli min största lycka men även min största sorg. Min allra bästa vän.

Niklas Johan Eriksson. Han har satt djupare spår i mig än någon annan förut lyckats med. Han var den som lärde mig att ta chanser och att tillåta mig själv att misslyckas. Jag kunde komma upp från vilka avgrunder som helst med hans hjälp. Jag hade aldrig känt kärlek så stark innan. Om ens överhuvudtaget. Vi delade allt som man kan tänkas dela med en annan levande varelse. Det fanns ingenting vi inte kunde säga till varandra och det var ingenting som kändes för genant för att uttrycka. Han höll min hand när jag somnade och jag höll hans hand när han vaknade. Alla dygnets vakna timmar la jag på att fullt ut verkligen visa honom att jag fanns här oavsett vad.

Tolka mig på rätt sätt nu. Vi hade egna liv vid sidan av förhållandet också. Egna intressen och egen tid. Ibland iallafall. Vi umgicks med samma vänner så på det planet fungerade allt perfekt. Jag lärde känna människor jag älskar mer än själva livet och fick uppleva saker som gjorde att allt kändes värt.

Sen bara som på en bråkdels sekund vände allt. Vi hade både tredje och hundrade världskrig och vi skrek, spottades, sårades. Allt. Vi gjorde en höna av den ynkaste lilla fjäder. Jag har aldrig varit så arg på en annan människa som jag har varit på honom. Han har fått mig vilja slänga mig ut från västerbron i ren frustration. Jag har bokstavligt talat velat bryta vartenda ben i hans kropp. Men trots allt, så älskade jag honom mer än något annat och han var mer självklar än min egen existens.


Och så kom bomben. Allt jag kände för honom och alla tankar jag hade om oss. Var inte ömsesidiga längre. Han gjorde slut och krossade mitt hjärta så stenhårt att det nu, nästan ett år sedan tog slut, inte ens är halvt lagat. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. Jag ville helt enkelt inte leva mer, jag värdesatte hans liv starkare än mitt eget. Jag började göra saker med mig själv som skrämde min mamma så pass mycket att jag blev medicinerad för panikångest och svår deprission. Jag hade hela tiden haft honom som en säkerhetslina och plötsligt kapades den, rätt av. Pangbom - rätt ner i leran smutsen och skammen.

Idag känner jag mest ilska över att jag inte såg det tidigare. Att jag inte insåg att mitt liv inte var sådär perfekt som jag ville. Att vi inte skulle vara han&jag tills solen slutar att stiga upp. Jag kan säga att jag hatar honom och att jag vill förstöra hans nuvarande relation till Penntrollet. Ja, i min värld heter hon så. Eller JoseFul. Men jag älskar honom samtidigt så mycket fortfarande.

Men jag vill bara ställa mig och skrika på honom tills luften inte räcker till och orden inte bär mig. Jag vill ge honom en käftsmäll och en fet jävla pungspark. Jag vill spotta honom i ansiktet och säga att han var inte värd det här. Han hade ingen rätt att låta mig falla för honom pladask med ansiktet rätt i asfalten. Han hade ingen rätt att skära ut mitt hjärta och krossa det i tusentals bitar för att sedan ta ifrån mig mina allra närmsta vänner. Han var min bästa vän, och bästa vänner ska inte låta sånt här hända. Dom ska skydda en ifrån det här. Inte vara orsaken.

Har jag kommit över honom? Nej
Var det värt det? Absolut inte, med facit i hand
Skulle jag göra om det? Utan att tveka en sekund


J

Eftersom att min kära bästa vän var så pass duktig och trevlig, att hon presenterade sig, ska väl inte jag vara sämre. Jessica här, jag är den som står för den kalla okänsliga delen av vår duo, eller symbios som vissa skulle kalla det. Så brukade det vara iallafall men på senare dagar och med takt att brösten börjar hänga, ( hemska hemska tanke ) har även jag blivit en trevlig människa. Men det ska det blir ordning på igen kan jag lova. Jag saknar min bittra sida, oerhört mycket. Vi får se vad vi kan göra åt den saken i praktiken också. I skrivandet är jag dock precis lika ärlig och rå, som jag en gång var även irl, som man så chickt säger.
Ja, mer än så känns inte som att det behövs.

Puss och Knull
/J

Okej, då ska jag presentera mig själv lite.
Jag är Frida, i denna duo. Egentligen står jag väl för den lite snällare sidan, men jag lovar att jag kan bitas precis lika hårt!
Som det står i föregående inlägg, har vi tröttnat på att skriva om vardagliga saker. Det håller några veckor, sen är det tråkigt. (Men jag ska ha kvar den bloggen, för lite mer mammavänlig läsning).

Kan så här i mitt första inlägg, irritera mig lite smått på någon forskare i något ämne.
Det sades nämligen på radion nyss, att Sverige har flest anmälda våldtäkter i Europa. Och det är ju mycket möjligt, det vet faktiskt inte jag. Men hur som, hon påstod att det hade med för tidig sexualdebut att göra. Och då framförallt för tjejers del (framgick inte riktigt, varför det var mest för vår del). Måste säga att det är bland det värsta jag hört, på länge.
Vad fan tror dom? Vill dom att vi ska sitta med korsade ben, tills vi gifter oss. Och sen knulla med endast honom/henne resten av livet. Vilket jävla liv skulle det vara? Och tror dom verkligen, att våldtäkterna skulle minska då?
När samhället inte orkar ta skit, för sina egna brister. Lägger dom över det, på att ungdommarna gör si eller så. Så är det för allt, ökad alkoholism, brottslighet, m.m. Allt är vårat fel. Klart vi tröttnar efter ett tag, och då är det väl inte så konstigt om vi ger utlopp för våra aggresioner? Då ökar ju såklart allt sånt där. Men så skulle det inte behöva vara!
Hur som, jag tycker inte att våldtäkter är något, man kan lägga över på ungdommar. Aldrig!

/F

Hallå.

Efter många och långa uttjadade blogginlägg på diverse sidor, har vi kommit fram till att det där med att skriva om vad man har ätit, hur många gånger man har varit på toaletten under en dag eller vad man har för 'dagens outfit', inte riktigt var vårt kall.
Vi bestämde oss istället för att skapa den här bloggen, där vi får utrymme att skriva om våra genemsamma samt egna åsikter och tankar. Om allt mellan himmel och helvete.
Det kommer inte bli en vanlig, tråkig blogg med inehåll som ovannämnt. Det kommer bli rått, ärligt och väldigt roligt att läsa. Iallafall för de som sitter inne med samma humor och brinnande hunger att läsa om ärliga ord, som vi.



nafs i ollonet och nyp i stjärten F & J