Snurra min jord igen
Det här med att veta att något man gör är dåligt för en men att ändå forsätta. Det med att vara fullt medveten om att; det går inte längre än såhär. Det blir inte mer mystik och spänning. Det blir inga tända ljus och jagälskardig fraser. Det med att vara den enda som tänker. Den enda som tänker på sånt. Eller alls överhuvudtaget. Det gör ondare än man tror.
Det här med att sitta och läsa igenom gamla minnen på gulnade papper och bleknade ord. Att känna det pulsera under huden och få ångest över att man klarade allt. När man egentligen borde vara så glad att man gråter. Av rätt anledning.
Det här med att känna att man glider tillbaka dit. Helt ofrivilligt och helt utan anledning. Mer än att man är så dum att man fortsätter känna, man fortsätter andas i samma takt. Helt meningslöst. När det inte leder till något.
Det här med att älska någon. För att den påminner om en kärlek. Den kärleken. Det gör ont. Att älska med någon. Och tänka på hur allt kunde vara. Hur allt kunde blivit. Att älska med någon utan känslor. Fast med känslor. För någon annan. Det gör ont. Jätteont.
Det här med att skriva ord. Felaktigt uppbyggda meningar. När styckeindelningar inte finns på världkartan. Osammanhängande kravs. Som inte makes sence ens i ditt eget huvud. Det gör ont. Men är ack så skönt.
Och i cant make you love me. Det gör ont.
