Lika rått som en nyslaktad bitterfitta

Jag förstår inte grejen. Vad är det som är så jävla svårt med att vara ärlig? Och hur fan kan man sova gott om natten med vetskapen om att man ljugit en person man kollat i ögonen utan att ens blinka? Jag vet inte hur alla andra fungerar. Men tycker jag om någon. Och betyder någon någonting för mig. Så ljuger jag inte. Och absolut aldrig när man blir ställd mot väggen och får "Kolla mig i ögonen och tala sanning" uppkört i fejjan. Sånt gör man inte.

Och varför får man ens för sig att säga något, till någon man vet med all säkerhet kommer att förvränga saken och sprida ut det till folk? Att det sedan börjar gå ett fittfalskt rykte på jobbet, är ju också bara helt extremt absurt. Det känns verkligen som att komma innanför dörrarna på lågstadiet igen när man kliver in på VI matdax i hökarängen. Det är samma lukt, samma falska luft som flyger över en som en äcklig jävla oas. Fan vad jag är trött. Så otroligt sjukt jävla trött, på att människor som ska föreställa 20+, inte har lärt sig hur man beter sig som folk.

Jag kanske är naiv och otroligt lättlurad. Men i min värld, så trodde jag att när man jobbar på ett ställe med människor som är nästan alla minst tre år äldre, så skulle jag vara den minst mogna och den mest barnsliga osv osv. Men mentalt kan jag helt ärligt säga att både jag och älskade bk, är  ljusår före alla på det där äckliga jävla stället.

Och ja, jag svär fan skitmycket i det här inlägget. Men jag är så frustrerad att jag helst av allt skulle vilja kasta en fet jävla sten genom en busskur. Otroligt omoget och otroligt onödigt. Men så jävla sant.

När man tror att man kan lita på någon och så uppenbarar sig motsatsen snabbare än blixten. När man öppnar sig för en människa och blottar sin själ sakta men säkert, och inte får någon som helst respekt tillbaka. Det är då jag tappar tron på mänskligheten. Är det bara jag och Frida som blev uppfostrade ordentligt här i världen? Lärde föräldrarna inte sina barn skillnaden på rätt och fel? Har dom alltid varit såhär körda eller var det något som gick snett på vägen? Ibland undrar man. Idag undrar jag extra mycket. Och inte fan finns det något bra svar.

Nu ska jag sätta mig och lyssna på nostalgimusik för att känna mig lite säker i själen tills Frida kommer hem. Jag vågar fan inte lyfta mig ur fläcken. Herregud. Jag kommer aldrig kunna bo helt ensam.


foad. Eller fuck off and die. Som man också kan säga.