Genom eld och vatten
Jag trillade in på lite olika bloggar alldeles nyss. Det stod saker som att världen inte är en plats värd att leva på och att människor är dumma och opålitliga. Läste även saker som att människorna som bloggade, påstod sig inte ha några vänner. Inte en endaste som förstår ens problem, inte en ynka lilla vän, som tar sig tid att lyssna. Först tänkte jag att det där måste vara ren jävla bullshit. Det finns alltid alltid någon, som kan tänka sig ta sig tid att lyssna och iallafall försöka förstå. Men tänk om det inte är så enkelt för alla? Även om det låter självklart i, iallafall mina öron, att alltid ha någon. Så kanske det inte är det.
Visst, jag har också varit i den mörka delen och sagt att världen är ful och mörk och dum och fan och hans moster. Jag har också velat "flyga iväg med mina änglavänner till en ljusare plats" och ni vet allt det där skitsnacket man höll på med när man var fjorton och tyckte det snyggaste plagg man hade var armstrumpan som dolde alla ärr alternativt nya sår man skaffat sig. Idag kan jag inte låta bli att skratta åt mig själv, då. Jag skrattar tills när gråter och nästan kissar på mig. För jag var så otroligt dum och patetisk och trodde jag kunde hela världen. Ha ha ha. Inte en chans att jag gjorde det.
Men nu till min egentliga tanke bakom det här inlägget. Jag vill tacka min bästa vän, andra halva och min luft. Frida Svensson. För att hon finns. För att hon är den människan som finns för mig, oavsett vad klockvisarna står på, vilken dag eller månad eller år det är. Hon finns där alltid lika självklar som syret jag andas in och koldioxiden jag andas ut.
Jag har haft såna vänner förut. Har jag trott iallafall. Jag har haft vänner jag kallat för änglar och som jag ristat in bokstäver i huden för. Jag har skrivit de vackraste ord och meningar till dem. Men jag och Frida. Min symbioshalva. Vi är mer än ord, vi är handlingar. Och det tror jag är det viktigaste man kan ha. Någon som både uttalar orden, och dessutom gör dom till verklighet. Säger hon att hon ställer upp, gör hon det också.
Det finns ingenting jag inte säger till henne. Hon kan mig utan och innan. Och jag hoppas att hon känner likadant tillbaka. Vi delar allt som om vi vore gifta. Kissa i samma buske. Bajsa och raka fittan i samma rum samtidigt. Allt ni kommer och tänka på när ni hör "vi delar allt", det gör vi.
Och jag kan aldrig någonsin förklara för någon, vad den människan betyder för mig. Vad den relationen och vänskapen gör för mig. Mer än ni någonsin kommer att inse.
Jag önskar att alla kunde ha en sådan vänskap. Men inte med Frida, för hon är min. Och rör ni henne, då jävlar ska jag jaga er med blåslampa tills ni skiter på er av skräck. Ha ha. Jag är allvarlig. Hon är min.
Så, tack, älskling. För att du är den människan för mig. Som alltid lyssnar och förstår.
Jag älskar dig.
/ J
Kommentarer
Trackback
